Vi har demonstrerat, proklamerat, och agiterat. Vi har dansat, hoppat, skrikigt och bråkat.
Under 90-talet åkte vi på stryk några gånger.
Högerextremister befann sig allt som oftast i närheten och de var ett hot som vi alla var medvetna om. Skinnskallarna på Helikopterplattan, Gamla Stans trånga gränder som vi undvek när mörkret föll, ryktesspridningen som ibland urartade i panik och demonstrationstågen, där vi alltid gick med ett vakande öga runt hörnen.
Tåg som vi ibland undvikit efter att barnen kom. Av rädsla.
1 maj och barnvagn, det är en självklarhet. Men 8 mars och småbarn, det är osäkert.
Sedan några år tillbaka har vi varit en grupp brudar som tillsammans skapat gatukonst denna dag. Vi har under alkoholens influenser diskuterat kvinnosaksfrågor och patriarkala orättvisor.
Peppen är alltid hög, vi skapar ohejdat tillsammans och har förbannat jävla roligt!
Men bakom allt detta ligger ilskan. Ett rent raseri.
Där är vi, intelligenta, snabba, roliga, bra, starka, fina, duktiga, snygga och jävligt coola tjejer. Oövervinnerliga. I vår lilla bubbla.
För ungefär samtidigt som vi gick runt på Söder och satte upp våra konstverk, glada, skrattande och kaxiga, så knivhöggs och misshandlades våra medsystrar och bröder efter att ha deltagit i en av Kvinnodagens demonstrationer i Malmö.
"Inga fascister på våra gator!" Orden har skallat år ut och år in.
Men där är de. På våra gator.
Media framställer mordförsöket som "bråk mellan extremister".
Men det var inget bråk mellan extremister, det var ännu en attack av fascister!
Internationella Kvinnodagen infaller en dag på året, den 8 mars. En dag som ideligen ifrågasätts och hånas.
Vad finns att ifrågasätta?
Vi skulle behöva en internationell kvinnodag, varje dag.
/Xantippan
