Utmanar asen och säger Feminist Javisst!

Sedan tonåren har jag varit aktiv på 8 mars.

Vi har demonstrerat, proklamerat, och agiterat. Vi har dansat, hoppat, skrikigt och bråkat.

Under 90-talet åkte vi på stryk några gånger. 

Högerextremister befann sig allt som oftast i närheten och de var ett hot som vi alla var medvetna om. Skinnskallarna på Helikopterplattan, Gamla Stans trånga gränder som vi undvek när mörkret föll, ryktesspridningen som ibland urartade i panik och demonstrationstågen, där vi alltid gick med ett vakande öga runt hörnen. 

Tåg som vi ibland undvikit efter att barnen kom. Av rädsla. 

1 maj och barnvagn, det är en självklarhet. Men 8 mars och småbarn, det är osäkert.

Sedan några år tillbaka har vi varit en grupp brudar som tillsammans skapat gatukonst denna dag. Vi har under alkoholens influenser diskuterat kvinnosaksfrågor och patriarkala orättvisor. 

Peppen är alltid hög, vi skapar ohejdat tillsammans och har förbannat jävla roligt!

Men bakom allt detta ligger ilskan. Ett rent raseri.

Där är vi, intelligenta, snabba, roliga, bra, starka, fina, duktiga, snygga och jävligt coola tjejer. Oövervinnerliga. I vår lilla bubbla.

För ungefär samtidigt som vi gick runt på Söder och satte upp våra konstverk, glada, skrattande och kaxiga, så knivhöggs och misshandlades våra medsystrar och bröder efter att ha deltagit i en av Kvinnodagens demonstrationer i Malmö.

"Inga fascister på våra gator!" Orden har skallat år ut och år in. 

Men där är de. På våra gator. 

Media framställer mordförsöket som "bråk mellan extremister". 

Men det var inget bråk mellan extremister, det var ännu en attack av fascister!

Internationella Kvinnodagen infaller en dag på året, den 8 mars. En dag som ideligen ifrågasätts och hånas.

Vad finns att ifrågasätta? 

Vi skulle behöva en internationell kvinnodag, varje dag.

/Xantippan

Nej, jag har inte slutat blogga

Jag har haft helg. Men är fortfarande samma Xantippa.

Imorgon börjar en 6 veckors period av arbete, då det därefter är påsklov med hela 11 dagars ledigt i sträck.

Det är så jag, som heltidsarbetande mamma ser det.

Jag lever inte för mitt jobb utan jobbar för att leva.

Läraryrket är krävande och ofta tungrott, men även givande och inspirerarande.

Att arbeta som lärare i dagens Sverige är inte lätt då de rådande politikerna gett sig fan på att göra vårt arbetsliv till ett helvete med administrativt, planerande och dokumentera arbete överflöd med stora barngrupper, låg budget, många lektionstimmar, rastvaktspass, pedagogiska luncher och på det en mycket negativ medial bild av såväl vårt yrke, vår arbetsplats och vår utbildning.

Men imorgon är Xantippan på plats igen.

Med samtal om tolerans, acceptans och empati på schemat, även om jag "bara" undervisar i bild och slöjd.

Jag hoppas ni får en bra start på arbetsveckan!

/Xantippan

Sportlov. En klassfråga.

Så för vem är detta lov till för? Är det verkligen alla barn som har råd att just sporta på lovet?

Förra veckan såg jag och punkpappan en del av URs serie Idrottens Himmel och Helvete, som handlar om idrotts-Sverige och sportaktiviteter för barn. Och vi kände igen oss.

Avsnittet går att se här:
Barnidrott, en klassfråga.

Det är svindyrt att ha barnen engagerade i olika idrotter!
En extremt tydlig klassfråga.

När terminens startade så fick jag och punkpappan punga ut med närmare 5000kr i avgifter för barnen, och då ingick inte några material i den kostnaden.

Nu var inte allt detta idrottsaktiviteter utan även Kulturskolans avgifter.
Sir MugaLurt spelar trummor och Ärtan går på musikallektioner. Men de går även på gymnastik. Båda två.

Det började med att vår skateboardåkande, cyklande, aktiva, lekfullla  och väldigt galna Ärta konstant hjulade, stod på händer och gick ned i split och spagat.
Vi hade innan dess hållt oss borta från allt vad idrottsföreningar hette, då jag och punkpappan är extremt ointresserade av idrott. Bortsett från brännboll dvs.

Detta, främst för att vi inte ville spendera helg ut och helg med att kuska fram och tillbaka från olika idrottsanläggningar, men även för att vi verkligen värderar möjligheten till gratisaktiviteter. Som inte kräver stora arrangemang. Vi saknar den fria leken och de egna initiativen när alla idrotter organiseras.
Att åka skateboard, cykla, simma, klättra, springa, spela fotboll, hjula och göra kullerbyttor kan väl få vara lek lite längre?

Ärtan förra våren.

Men det är klart att vi gav med oss, då de båda så gärna ville börja på gymnastiken!
Så ca 2500kr  får vi betala till gymnastikklubben per termin, vilket är lite mer än barnbidraget.
Om vi sen ska köpa ett varsit linne från klubben så, för tillhörighetens skull, så är det ytterligare 600kr.
Lägg sen på väska, byxor, shorts, klubbjacka och drickaflaska, som många av de andra barnen har, så kan ni själva snabbt räkna ut att vi blir ruinerade.

Men som tur är så är vi två kreativa estetföräldrar så vi kan trycka egna linnen...men vill vi det?
Och framför allt, vill barnen det?

Just nu har vi sportlov, jag och barnen. "Lyxig lärare" som jag är.  Och vi valde att stanna hemma i Gustavsberg, och inte åka till landet i år.

Och så frågade gymnastikledarna och ungarna ville vara med på lägret. Två dagar på sportlovet mellan 9-16. Och ja, absolut. Det är klart att de ville. Och jag med.

Men vi kunde inte betala. Det är februari, vi ligger efter sen jul. Och ja, Vi är rätt oekonomiska,  det står jag för. Så jag fick maila. "Sorry, kan vi betala när barnbidraget kommer?" och ja, det var lugnt.
1000kr kunde vänta.

Men vi hade inte råd då heller, barnbidraget fick gå till hushållskassan.

"Är det ok att vi pröjsar vid löning?"...

Punkungarna är på gympalägret. Och vi fick lite avdrag på lägeravgiften eftersom de inte kunde erbjuda vegetarisk lunch. Och med matsäck, så kan man spara lite på slantarna.

Men för nåt år sen så hade våra barn inte kunnat gå på lägret alls. Det skulle varit för dyrt.

En ensamstående förälder, lågavlönade, sjukskrivna eller arbetslösa måste vända på slantarna som det är, och dessa extrautgifter går då helt enkelt bort, precis som skolfoton och skolkläder (vilket är ett annat allvarligt kapitel). Och hur ska de kunna skjutsa, hämta, lämna, baka, sälja och engagera sig lika mycket som oss? Och då säger jag inte att de inte gör det, att de inte tömmer sina fickor, kör utslitna och trötta på lördagsmorgnar till bandytävlingar, anordnar bullbakningar och alt som hör till. Men alla kan inte vara dessa eldsjälar, alla orkar inte gå på helvarv dygnegt runt. inte ens för sina barn skull.
Jag gör inte det iallafall.

"Riksidrottsförbundet har gjort ekonomiska undersökningar av de tio största sporterna i två omgångar tidigare: 2003 och 2009 (se nedan).

Totalkostnaden har ökat för nio av tio idrotter under den tiden, enligt vad föräldrarna uppger att de upplever av kostnaderna. Till hösten i år väntas nästa stora genomgång och kostnadsutvecklingen 
kommer fortsätta i samma riktning, tror Peter Eriksson, ansvarig för barn och ungdomsidrott på Riksidrottsförbundet Anledningen till kostnadsökningarna beror på utökade verksamheter från föreningarnas sida.

– Många föreningar arrangerar fler läger och resor för barnen vilket gör att kostnaderna ökar. Det är en bedömning vi gör. På vissa ställen, i framför allt storstäderna, så har man fler arvoderade tränare i fler föreningar. Och det gör ju också att priserna går upp. Det gäller inte alla ställen eller alla idrotter. För fortfarande är det mest ideella ledare som driver verksamheterna, säger Peter Eriksson.

Anledningen är alltså inte ökade fasta kostnader för föreningarna, så som hyror eller andra avgifter.
– Ganska många av kommunerna hyr ut till föreningar för nolltaxa, säger Peter Eriksson.  
Många kommuner har också subventionerade hyror för föreningarna."

Läs hela artikeln här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5754880

Varför är idrotten en klassfråga Fredrik?
Är det meningen att det bara ska vara slipsnissar som ska ha råd kunna engagera sig i idrotten?

Men ja, de finns gratissaker för barnen att göra också. Om de har föräldrar som kan vara lediga dvs.

Punkungarna gick t.ex på gratis skridskoskola i veckan, vilket anordnades av studenter från Lillsveds Idrottsfolkhögskola. Läs mer på: http://www.jimmygronwall.se/sportlovet/

Mycket uppskattat av såväl föräldrar som barn, till och med av en xantippa som mig!

Ps. Få mig inte att börja skriva om de patriarkala rådande strukturerna inom idrotten också. Då kommer jag aldrig ifrån datorn!.Ds

/Xantippan

Presentation

Jag 34 år, svensk, frisk och arbetsför. 

Jag är gift och har två skolbarn, ett av vardera kön. Vi gifte oss två år innan vårt första barn kom. Präktigt.

Jag har över fem års högskoleutbildning i ryggen och är nu behörig treämneslärare med fast anställning på en kommunal skola i min hemkommun.

Vi bor på Värmdö i Stockholm och vi har hund, bil och sommarstuga i Hälsingland.

Och jag drömmer om entreprenörskap.

Jag är en utmärkt medborgare, eller hur Fredrik!

Eller?

Jag är svensk.
Min mor kom som till Sverige som barn, på 60-talet.
Detta gör mig alltså egentligen till en andra generationens invandrare.
Hon och syskonen sattes på barnhem i Stockholm, i väntan på att deras föräldrar skulle finna jobb och boende. Jag härstammar alltså från fattig invandrad arbetskraft.


Jag är 34år.

Jag är alltså född 1980. I det då socialdemokratiska Sverige. Jag var 6år då Palme mördades, med kaoset som följde.

Och jag upplevde som frågande tonåring ett smygrastistiskt Sverige under Carl Bildts och morderaternas regering. (Carl Bild, vår nuvarande utrikesminister och tidigare styrelseledamot för Lundin Oil. Företaget i vars namn den sudanesiska regeringen begick grova övergrepp och folkrättsbrott som kostat tusentals liv. Vilket uteslutande skedde för att säkra området åt Lundin-bolaget och dess partners.) 

Jag minns väl, Ny Demokrati, som med sin högerpopulistiska politik, försökte komma in i riksdagen. Partiet som krävde kraftigt minskad invandring med främlingsfientliga retorik.
Och det är lätt att se likheterna med SD som under vår nuvarande regering fått fotfäste i riksdagen.

Jag minns mycket väl hur min pappa blev arbetslös under den regeringen. Hur han tvingades avvecklad sin byggfirma. Och när vi flyttade till sommarstugan i Söderhamn, från vår hyresrätt i Skanstull på Söder, för att Stockholm blev för dyrt.

Jag minns också hur mina föräldrar kämpade ekonomiskt. Hur klassklyftorna ökade och att pappa fick åka land och rike runt för att jobba. Min pappa är idag 63 år gammal, precis friskförklarad från sin prostatacancer och tumör i magen, och han knegar på. Sedan ett antal år tillbaka anställd som snickare i Stockholm, pendlande till mamma i Söderhamn, varje helg.

Fick Reinfeldt bestämma själv så skulle vi alla kuska runt på samma sätt, tills vi fyller 73.

Jag gick estetiska bild-och formprogrammet på gymnasiet och maken musik. Vi rörde oss i vänsterpolitiska kretsar och var engagerade i fler frågor än många vuxna i vår närhet. Vi blev vegetarianer och jag deltog i aktioner för djurens rätt och för feminismen, och jag demonstrerade mot rasismen och patriarkatet.

Jag har blivit bortmotad av poliser och jagad av vakthundar. Då bara 17-18 år men ack då hotfull.

Frisk och arbetsför

Jag är kvinna, med en del småkrämpor efter barnafödande, jag väger kanske lite mer än jag borde för hälsans skull och jag är Biopolär. Men annars är jag frisk.

"Bipolär sjukdom innebär att man svänger i stämningsläge, man är ibland deprimerad, ibland hypoman eller manisk och har ibland neutral sinnesstämning, det vill säga utan symtom. Maniska och depressiva symtom kan förekomma samtidigt, det vill säga en blandepisod. Tidigare kallades en typ av bipolär sjukdom, bipolär I, för manodepressiv sjukdom."

Läs mer här:  http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Infoteket/Funktionsnedsattningar/Psykiska-funktionsnedsattningar/Faktablad-om-psykiska-funktionshinder/Vad-ar-bioplar-sjukdom/

Jag är ett maskrosbarn. En av många sexuellt utnyttjade flickor som lidit under en hänsynslös patriark och sjuk pedofil. Min morfar orsakade så mycket lidande som han slapp svara för, ett resultat av skeva patriarkala strukturer som måste få ett slut.

Detta påverkar främst mitt privatliv då jag aldrig sjukskrivit mig pga depression. Men det försvårar allt, såväl arbetsliv, som privatliv.

Jag jobbar så mycket, så jag orkar inte heller prioritera träningen.

Jag är gift med två barn

Jag gifte mig 24 år gammal med en två år yngre man. Vi studerade både två. Han på läste en tvåårig IT-utbildning på Nackademin och jag hade precis börjat plugga till lärare på Konstfack. Jag jobbade kvällar och helger för att ha råd med studier och boende. Jag fick studiebidrag och tog studielån för hela studietiden.

Bröllopet var stort. 99 gäster firade vår dag, på en bygdegård i Hälsingland. Vi gjorde våra egna bröllopsinbjudningar, program och allt vad det var. Våra föräldrar lagade mat, mamma sydde min bröllopsklänning och gjorde brudbuketten, min storasyster gjorde tårtor, svärmor bakade bröd, våra pappor byggde tårtfat och vigselportal, lillasyster fixade mitt hår, släkt och vänner spelade och sjöng vid vigseln och uppträdde på bröllopsfesten och bygdegården var nästan gratis. 

Vi fick våra två barn under den här tiden. Panka studenter som vi var. Boende i en hyresrätt i Husby.

Vi bemöttes ofta som unga föräldrar, utan att förstå varför. Och vi utmärkte oss på föräldraträffarna pga genusfostran och normkritiskt tänkande.

Samma år som vår dotter föddes och vår son blev till, så kom Reinfeldt till makten. 

Min make gick ut skolan, vi delade lika på föräldraledigheten och han tog de underbetalda jobb han fick, vilket under perioder betydde tre jobb för att få ekonomin att gå ihop.

Jag hade kvar mitt extrajobb under vår förstföddas första halvår men när jag var höggravid med en liten bebis och samtidigt pluggade på heltid, så sade jag till slut upp mig.

Jag orkade inte.

Fem och ett halvt års högskolestudier och treämneslärare

Man kan tro att allt skulle löst sig. Men då jag 2008, tar min lärarexamen, så är det som gymnasielärare i Konst och Design. Jag studerade alltså till bildlärare, på Konstfack. I samma veva har Björklund börjat nedmontera den Svenska skolan och min utbildning blev mer eller mindre värdelös.

Som bortblåst blev stoltheten av att vara först ut i hela min och min ingiftas släkt, att läsa på högskola.

Det obligatoriska ämnet, Estetisk verksamhet, på gymnasiet, tog bort. Vilket minskade tjänsterna inom vårt ämne på gymnasienivå avsevärt. Gymnasieskolorna får numera även mindre pengar om de väljer en humanistisk eller estetisk inriktning, vilket minskade chansen till anställning ännu mer. 

Så där stod jag, med studieskulder uppöver öronen, med två barn att försörja, utan jobb.

Samtidigt blir min man blir arbetslös.

Vi får panik. Men söker jobb som tokiga. Och efter några skitmånader på Citymail så får min man äntligen det jobb han är ämnad för. Ett jobb som jag sökt för hans räkning.

Och samtidigt så landade även jag ett jobb. Bild- och träslöjdslärare, på en nystartad kommunal högstadieskola på andra sidan stan. Och jag tog det. Glad, stolt och villig. 

Vår små små barn lämnades först, och hämtades sist. Den stora fina nybyggda bild- och träslöjdssalen gapade tom på material och jag fick en budget på 3000kr i träslöjden för hela terminen och hela högstadiet.

Att trolla med knäna är en underdrift! 

Men jag gav mig inte. Ingen teoretisk slöjd här inte, tänkte jag och tog med mig en grupp sjuor till byggarbetsplatsen där den nya förorten skulle byggas. Knackade på en byggbod och bad att få tala med nån chef. Jag frågar om vi kan få spillvirke från bygget, vad de än kan avvara, och förklarar min situation i salen. För att göra en lång historia kort så ordnade jag i och med detta, en sponsring,på 40.000kr till skolan, från två stora företag. 

Jag körde på. Nyutexad lärare, småbarnsförälder, ett nytt ämne, överväldigande mycket konflikthantering på skolan och tre timmars resväg dagligen utan bil. 

Jag sade upp mig efter en termin.

Sen följde år av vikariat. Jag jobbade som mest på fem olika skolor, med tre olika ämnen under ett år.

Så jag började plugga igen. Och nej, Björklund och Reinfeldt, jag sålde inte ut mig nu heller. Jag höll mig till det ni kallar "hobbyämnen".

Jag gick ner till 80% som lärare och pluggade på halvfart till trä- och metallslöjdslärare på distans.

Jag är nu lärare i bild, trä och textil. "Kvantitet utan kvalitet" enligt Björklund och hans anhängare.

Men nu har jag jobb. Till och med mer än jag önskar. Då budgeten fortfarande är ett skämt, konflikthanteringen tung och det administrativa övermäktigt.

Värmdö, hund, bil och sommarstuga.

Våra barn är femte generationen Gustavsbergare. Arbetarbygd. Deras pappa är punkare in i själen och deras mamma är Xantippan. Vi bor i en sliten men pimpad hyresrätt, i ett rätt illa ansett område i Gustavsberg. Och vi trivs,

Vi kör miljöbil efter att jag blev tvungen att skaffa körkort pga mina hoppjerkeanställning här på ön. Och vi vill aldrig köra nåt annat!

Sommarstugan ligger 15 min från mina föräldrars hem i Söderhamn, och var en praktisk lösning för att kunna hälsa på, utan att tränga på.

Barnen går på Idunskolan i Nacka.

Vi väljer Waldorfsskolors för att vi vill ge våra barn en annan sort skolgång, en mer kreativ och skapande än den som drivs av dagens regering. Vi uppskattar Idunskolans sätt att jobba med flera sinnen under lärandet, och att de lägger vikt vid att lära från naturen. De har stor respekt för det unika i varje barn och inte är rädda för speciallösningar för att det ska fungera. De skriver och gör egna arbeten under hela skoltiden, att de låter ett tema genomströmmas av både musik, matematik, skrivning, muntlig framställning.

Miljöerna är vackra och årstiderna präglar klassrum och skolmiljö vilket skapar en varm, skön stämning i lokalerna. För att inte tala om att skolgården som är kreativ med kojor och härliga trädgårdar. Klotter,  och förstörelse förkommer sällan på Waldorfskolor, och de säger sitt om miljön. 

Vår upplevelse är även att eleverna på Waldorf är stolta över sin skola och mycket mindre skoltrötta än vanliga skolan. Vilket jag givetvis tror beror på alla personliga lärare och pedagoger men även engagerade föräldrarna och de återkommande firandet av årstiderna som föräldrar och skolpersonal arrangerar tillsammans. 

Nedan ser ni resultatet av en en treårig studie av Waldorfskolan.

"Resultatet av studien visar bland annat att waldorfelever är mer intresserade av studiernas innehåll för dess egen skull och strävade efter att förstå och skapa personlig mening i sitt lärande. Waldorfeleverna kände också ett större ansvar för sociala och moraliska frågor samt tog i större utsträckning avstånd från nazistiska och rasistiska ideologier."

Läs mer här http://www.antroposofi.info/utbildning/ ... bo_dahlin/

Här finns mer http://www.antroposofi.info/utbildning/waldorf/

Entreprenörskap

Jag är extremt kreativ och kunnig inom ett flertal områden. Jag har min ateljé på söder som är mitt vattenhål. Men vattenhålet har sinat. 

Jag har inte satt min fot i ateljén på två år. För jag jobbar. 

Jag kuskar mellan hem, lämning, jobb, hämtning, hem osv i det västerländska ekorrhjulet. Vi säckar ihop i soffan efter matlagning, disk, tvätt och nattning. Maken kör plankan på golvet framför tv:n och jag sitter och tröstäter 70% choklad och dricker te och försöker njuta av lugnet de två två timmar som jag orkar vara vaken medan barnen sover.

Om jag går ner i tid, så får jag sämre pension, om jag går ner i tid så följer jag de patriarkala strukturer som råder. Om jag går ner i tid så blir det ännu tuffare ekonomiskt. Om jag går ner i tid så ökar stressen över att jag inte räcker till, varken på jobbet eller hemma, då jag orsakar det minskade inkomstflödet och samtidigt går miste om saker på jobbet.

Men om vi hade 6 timmars arbetsdag så skulle jag orka mera. Jobbet skulle skötas bättre och våra barn skulle inte alltid mötas av en morgontrötta/kvällströtta föräldrar. Jag skulle kunna frodas av mitt vattenhål, som kanske även skulle kunna resultera i uppfyllda önskningar.

Jag skulle ORKA diska, tvätta och sortera strumpor. Långpromenaden med hunden skulle inte kännas som ett måste och sexlivet skulle inte stå och falla på vad klockan står på.

Om vi hade 6 timmars arbetsdag, så skulle fler bli sysselsatta, arbetsbördan skulle minska och effektiviteten på jobben skulle öka.

Vi har råd med 6 timmars arbetsdag. Vi har inte råd med trasiga trötta, uppgivna föräldrar.

/Xantippan

Ärtan är bäst!

Min 7-årig såg precis rubriken på denna blogg och säger snabbt:

-Mamma, jag vet vad Xantippa betyder.

-Jaha, vaddå? Svarade jag,

- Typ surkärring eller ilsken tant eller nåt.

-Hur vet du det? Frågar jag.

- För att vi lärde oss det i skolan, när vi letade ord på X.

/Xantippan

Punkungarna

Igår såg vi filmen "Vi är bäst" av Lukas Moodysson med punkungarna. Vi hade lovat att se den på bio, men som vanligt så räckte varken tiden eller pengarna till. 

Så det fick bli SF Anytime istället.

Igenkänningsfaktorn var hög och barnen var i sitt esse.

6-åringen, som ni kommer lära känna med många namn, sprang fram och tillbaka till sitt digitala trumset i vardagsrummet för att visa olika komp. Medan 7-åringen, främst känd som Ärtan, satt i krumbuktade ställningar, så som bara en 7-åring kan, med tindrande ögon framför tv:n. Hon ställde tusen frågor om hur vi tyckte och tänkte om det som hände i filmen.

Hon oroade sig för att hon inte känner någon jämnårig som riktigt vet vad punk är, och att hon därför inte kommer kunna starta punkband när hon är 12år.

Som tur är så har hon redan blivit lovad att provspela för Elvira Bira och 

Fuck Frankie när hon fyller 9 år. 

När filmen var slut så gick det inte att få dessa två sportlovsfirare i säng, och de sprang runt som galningar och försökte överträffa varandra med textrader. Punkbattle IRL.

Jag och D satt kvar i soffan och hånlog. Skämskudden hade varit framme några gånger då "Bullen-filmen" spelades upp framför oss. Vi gillade den. Den var sann. Den var verklig.

Hon avslutade kvällen med kommentaren:

-Pappa, visst är inte Punken död? För jag har ju punkblod i mig.

Våra barn ser mycket skräp som sänds på tv. De ser också mycket bra på Bolibompakanalen. Genusmedvetet, mångfaldigt och politiskt korrekta barnprogram utan könsstereotypa roller och kommersiella inslag. Ifrågasättande program om källkritik som Är det sant?, och Lilla Aktuellt som tar upp dagliga händelser.  Och Hjärnkontoret som visar hur saker fungerar mm. Men där är allt politiskt neutralt. Och det är inte vi här hemma.

Vår dotter sade för några veckor sedan i bilen, då vi var påväg hem från skolan, att hon tycker att vår statsminister är dum och självisk. 

Hon sa hon vill bli statsminister när hon blir stor och sa att då skulle hon kolla på nyheterna hela tiden för att se vad som är fel i världen och ändra på det.

Vi svarar så gott vi kan på dessa saker barnen säger, utan att säga exakt vad vi tycker. Men givetvis färgas de av de politiska diskussioner och/eller monologer som stormar härhemma.

Efter filmen igår så började de som sagt skrika ut textrader i försök att överrösta varandra. Dottern på gitarr och sonen på trummor. Hon sjöng Gatans lag-texter och han hittade på eget.

När hon sen sjunger nåt om "drack vin på krogen" så sa jag lite lugnt att jag tycker att det blir bättre om man sjunger om självupplevda saker. 

"Som vaddå?!" Fick jag till svar.

"Ja, klura på det", svarade jag. "Men nu är det läggdags".

Så i morse väcks jag av pussar i hela ansiktet och en anteckningsblock uppkört framför sömndruckna ögon.

Hon tillägger att "Raggarna ska dööö" ska spelas med ett utdraget G på elgitarr.

Inne i deras rum hör jag sonen, som tagit tills sig mer av det jag sa om självupplevda saker, som sjunger; "Jag plockar skrääääp!".

Vi fostrar med stolthet ifrågasättande och normkritiska barn. 

De vet om varför vår familj är vegetarianer, varför vi tycker att samkönade äktenskap är en rättighet, varför vi ger pengar till utsatta, varför vi inte vill köpa vår lägenhet. Våra barn frågar oss en massa saker och vi är inte rädda för att svara. Men vi poängterar alltid att det vi svarar är VÅRAN uppfattning, VÅRAN åsikt, och att de inte alltid behöver hålla med.

Men när det gäller rasism och förtryck så säger vi att det finns rätt och fel. Kvinnor och män, ja ALLA människor är lika mycket värda och tycker man inte det så har man fel, beter man sig inte som det så gör man fel. Och vi säger att SD har fel och är ärliga när vi säger att Fredrik Reinfeldt ger till de rika och tar från de fattiga.

Jag hoppas verkligen att jag får höra deras framtida punkband spela, högt, argt och snabbt!

/Xantippan